Uppdatering

Nu var det länge sedan jag skrev, har haft fullt upp.

Sista dagarna av flytet gick fint, även om det var extremt tråkigt att äta samma saker heeela tiden.
Nu är det dock färdigflutet!
Den 17/11 tidigt på morgonen checkade jag in på avdelning 68 på Mora sjukhus. Blev nervös först när det var dags att bege sig ner till kirurgen. Pjuh!
Fick vänta en liten stund innan det blev min tur.
Sönderstucken blev jag, de ville få in två infarter, men lyckades bara med en och sa tillslut att de skulle sätta den andra när jag sov. Jag vaknade dock med bara en infart så gissar på att de inte fick till det.
Sov mycket första dygnet, hade ont och mådde illa. Dock var sköterskorna jätteduktiga, så där har jag inget att klaga på. Drack nyponsoppa till frukost morgonen efter, sååå gott!
Till lunch bjöds det på den vidrigaste soppa jag någonsin smakat, ingen av oss på avdelningen kunde äta den. Jag hade tur och fick dela en jordgubbshake med en av de andra tjejerna. Mamma kom och hämtade mig på eftermiddagen, och jag fick med mig en svinäcklig smoothie på vägen. Urk!
Första dagarna var jobbiga, mådde väldigt mycket illa och hade svårt att äta, men det blev bättre och bättre.
Nu har det gått tre veckor (i tisdags) och ätandet funkar fint. Äter varannan timma.
Vikten stod länge stilla, vilket inte alls är konstigt eftersom kroppen var i chock, men jag tror det börjar lossna nu. Har jag tur ser jag åttiotalet under nästa vecka, är 0,7 kg ifrån just nu!

Dag 17-20

Tyvärr tog migränen om, så dag 17 spenderades även den till största delen i sängen. Och inte på något positivt sätt. Matmässigt fick jag tvinga i mig mina fyra måltider, inte alls hungrig. Ville mest sova bort hela dagarna.

Artonde dagen spenderades med att försöka återhämta mig efter migränen, heeeelt slut.

Dag 19 var det lite mer fart på mig dock, var till ikea med en kompis och våra ungar. De åt gott och jag tittade på. Var dock helt slut när vi kom hem.

Idag är jag då på dag tjugo, bara åtta dagar kvar.
Att äta flyt går rätt bra, men jag önskar att det hade funnits lite mer variation på soppor. Nu finns det två olika, sparris och potatis/purjolök, och det tröttnar man ganska snabbt på. Börjar verkligen kännas tradigt att äta sammsamma dag in och dag ut.
På tisdag ska jag ringa op koordinatorn angående viktnedgången. Känner mig lite orolig då jag inte kunnat vara så aktiv som jag önskat dels på grund av migränen men sen har jag också hälsporre i vänsterfoten, men jag hoppas på att få ok ändå.

Två veckor...

Så var mitten nådd och passerad, utförsbacke härifrån (i wish).

Dag 14 jobbade jag långdag, och fick inte till någon direkt regelbundenhet i ätandet vilket resulterade i mer hunger än nödvändigt. Dessutom triggade det min migrän. Bajs.

Dag 15 och 16 har spenderats i migrändimmor. Får tvinga i mig flytet då jag har svårt att äta under anfall. Inte hungrig i alla fall. Just nu har jag en konstig migränmedicinsfylla, hjärnan hänger liksom inte riktigt med.
Jag vet också att när anfallet släpper så kommer det bli jobbigt, för jag får alltid sug efter onyttigheter när migränen släpper. Dessutom ska jag ha mens. Kaka på kaka.

Helgen

Dag 12 firades hemma hos min farmor och farfar där vi firade att farfar till veckan uppnått den aktningsvärda åldern av 90 år. Medan alla andra mumsade finmiddag fortsatte jag med mina soppor. Det gick fint. Visst hade det varit gott att smaka det fina köttet, men nej, detta är för viktigt för mig.

Dag 13 har flutit förbi snabbt, ingen nämnvärd hunger idag. Det börjar dock bli rejält tråkigt med samm-samma mat dag ut och dag in. Men nu är det bara 60 måltider kvar. I morgon är det min fjortonde dag på flyt. Det här ska gå vägen.

Dag 8-11

Dag åtta och nio gled förbi som vilka dagar som helst, dock är det svårt att få regelbundenhet på måltiderna på mitt jobb, men det får gå för nu. Känner mig trött och går och lägger mig före tio om kvällarna. Jättedålig och gasig i magen, min mage gillar inte riktigt flytet, men det får också lov att gå.

Dag tio och elva har varit jobbiga. Min pms har startat och jag är konstant hungrig och på rätt dåligt humör. Denna vecka kommer nog vara den jobbigaste.
Samlar dessutom på mig massor med vätska, så på två dar har jag gått upp tre kilo, istället för ner. Trots att jag vet att det släpper om några dagar känns det rejält bittert att gå upp i vikt under flyt. Men det är bara bitterfittan i mig som gnäller.
Överallt är det mat, på alla tv-kanaler och hela internet är nedlusat.
Det jag längtar mest efter just nu är leverpastej och saltgurka, åh så jag längtar tills jag kan äta sådant igen.

Dagarna tuffar på, och snart är jag halvvägs.

Dag 4-7

Dagarna har gått bra, trots överflöd av frestelser.
Jag var ner till Syfestivalen i Stockholm i helgen, och när de andra åt god mat och fikade smarriga bakelser höll jag mig till vatten och soppor. Visst hade det varit gott, men det finns inte en chans att jag sumpar det här nu. Är faktiskt lite stolt över mig själv. Massa tyg blev det dock, ty inte mindre än till 18 klänningar sen när jag kommit ner i matchvikt. De får jäsa tills dess.
Svårast var det på nedresan, då mitt tåg blev försenat. Höll på att svälta ihjäl när jag väl kom in till centralen, så var tvungen att köpa en sån där färdigshake och suga i mig. Ska egentligen undvika dem, men nöden har ingen lag.
Lördagen triggades dock min migrän igång, så gick och lade mig redan fyra på eftermiddagen och sen släpa mig till tåget på söndagen.
Har varit låg i dag med mycket ont i huvudet, men det är efter migränen så det har nog egentligen inte så mycket med flytet att göra. Märker att jag har svårare än vanligt att fokusera på saker med ögonen, det kan nog vara en kombo av båda.

Nu har jag bara en måltid kvar på den sjunde flytdagen, i morgon ska jag ta veckovikten tänkte jag, för att se hur jag ligger till på ett ungefär.

Flytstart

I tisdags började jag flyta, ska flyta i 4 hela veckor. Tänkte jag ska föra lite "dagbok" över flytet, mest för egen del.
Rivstartade med att drabbas av matförgiftning på söndagen, så låg redan lågt i vätskor innan flytstart.

Dag ett var inga problem, kände mig inte speciellt hungrig, men hade svårt att dricka allt vatten som krävs (2-2½ liter). Lite lätt huvudvärk mot kvällen.

Dag två, det går bra än så länge, värst är vattnet, känns som jag dricker (och kissar) konstant, har fortfarande svårt att få i mig allt vatten (vattenflaskan är min ständiga följeslagare). Har en tryckande huvudvärk... Är dessutom tokdålig i magen, men det kan ha och göra med matförgiftningen precis innan flytet. Endast 26 dagar och 104 måltider kvar.
Annars går det bra. Ställde mig på vågen på skoj, och har tappat 5(!) kilo sen i söndags (pre matförgiftning), gissar på att det typ enbart är vätska jag tappat.
Dag tre - easy peasy - nemas problemas. Ingen huvudvärk, och inte speciellt hungrig. Packar för att dra iväg på syfestival hela helgen lång.

Domedagen

I dag var jag så till Mora, där jag fick träffa både kirurg, dietist och narkosläkare.
Massor med information, men inte något jag inte redan hade koll på.
Mamma var med mig som chaufför och stöd, och hon fick nog lära sig en hel del.
Dagen blev kortare än jag räknat med, och det kändes ändå rätt casual.
Känns som att det var helt onödigt att jag varit så nervös.
Fick med lite lappar hem, information om kost och sånt.
Plus en lapp med ett datum.

17/11 är det min tur.
Om fem veckor är jag nyopererad.
Om fem veckor förändras livet - för alltid.

Börjar flyta om en vecka.

Nervös

Nu är det inte många dagar kvar, på Tisdag klockan 9.30 ska jag infinna mig hos kirurgen i Mora.
Dags för sista domen. Ja eller nej.
Trots att jag, som jag nämnt tidigare, inte ser någon anledning till att jag skulle bli nekad, gör vetskapen om att den risken finns hur liten den än må vara, oerhört nervös.
Min mamma kommer följa med, hade helst haft min kompis med mig som varit med under processen, men hon jobbar och kan inte få ledigt.

Nu är det nedräkning på riktigt.

12 dagar...

Om tolv dagar ska jag då få min dom.
OK stämpel på rumpan eller inte.
Är nervös, men ser egentligen ingen anledning till att de skulle neka.
Trots det är jag nervös. Väldigt nervös.

Extra nervöst blir det när tanken sjunker in att om jag får "the go-ahead" så kan allt gå fort sen.
Jag kan i teorin vara opererad innan jul.

Känslan påminner om känslan när man står på flygplanets avsats redo att hoppa, med fartvinden i ansiktet, doften av flygbränsle i näsan, öronbedövande dånet från flygplansmotorn i öronen och hela världen under sig.
Jag väntar på klappen på axeln för att kasta mig ut, ut i livet!

Kallad...

I veckan kom äntligen kallelsen, men jag kommer få åka till Mora istället för Falun.
Morgonen den 13/10 ska jag befinna mig på Mora sjukhus för att träffa läkare, dietist och narkosen.
Får jag en "ok" stämpel på rumpan så kan allt gå snabbt sedan.
Nu jäklar är det inte långt kvar till resten av mitt liv.

Vad är det som går och går, men aldrig kommer till dörren?

Du kanske tror att det är klockan, men det är bara till hälften rätt. Svaret är onekligen -Tiden när man väntar på kallelse till kirurgen.
Nu har halva augusti gått, och fortfarande inte ett ljud. Egentligen är jag inte speciellt förvånad då damen på kirurgen trodde tidigast september, men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en.
Misstolka mig inte, jag är oerhört tacksam över att den här möjligheten finns, allt jag önskar är att hjulen kunde snurra lite snabbare.
Jag är mer än redo.

Nej du...

Tydligen har landstinget dalarna gjort om, så Skönvikt och kirurgen räknas numer som samma avdelning. Därav är besöket hos kirurgen som jag väntar på ett återbesök och inget nybesök, och på återbesök så gäller inte vårdgarantin. Så de 90 dagarna kan jag se mig i stjärnorna efter.
Allt för att kunna kringgå vårdgarantin.
Inte kan jag nyttja mig av det fria vårdvalet heller eftersom jag måste få OK från kirurgen här i Falun innan jag kan vända mig någon annanstans, annars skrivs ingen betalningsförbindelse.
Det finns inte heller någon som kan svara hur kötiderna ser ut, väntetidskansliet hänvisar till kirurgen och kirurgen hänvisar tillbaka till väntetidskansliet.
Det enda besked jag lyckats klämma ur en dam på kirurgen är "tidigast i september", vilket egentligen inte säger så mycket alls.
Bläsch för att vänta säger jag bara.

All denna väntan...

Remissen gick iväg till kirurgen 12/6, så vad gäller själva utredningen från Skönvikts sida så har jag fått en "OK"-stämpel i rumpan.
Nu är det dock så att väntetidskansliet har semesterstängt, så jag vände mig direkt till kirurgen.
Tydligen kan jag inte nyttja mig av det fria vårdvalet föres efter jag även fått ett ok från kirurgen, och eftersom det nu är sommar så tar de endast cancerpatienter och liknande under denna period.
Som tur är gäller vårdgarantin, så max 90 dagar ska det ta innan jag får träffa kirurgen.
Med den sjuksköterskebrist som råder i Dalarna så tror jag inte att de kommer att kunna hålla vårdgaranting för op sen, så jag har kollat runt lite.
Har talat med Sofiahemmet, och där hade de gott om tider, så bara allt är klart så blir det nog där. Vet flera som opererat sig där och varit mycket nöjda på alla sätt.
Men först behöver jag som sagt träffa kirurgen, samt att Sofiahemmet måste få en betalningsförbindelse från mitt landsting vilket väntetidskansliet hjälper till med.
Jag räknar krasst med att det inte blir OP innan vintern, även om jag hoppas på att det ska gå snabbare än så.

Läkarebesök med mera...

 

Förra onsdagen var jag då iväg på informationsträff, vi var kanske ett femtontal patienter med anhöriga på plats. Både psykolog, läkare och dietist talade, och de sade väl egentligen ingenting som jag inte redan visste. Jag är dock medveten om att alla inte är lika vetgiriga som jag, så det var säkert flera i rummet som fick massor med ny information.
Läkaren var samma som jag sedan skulle till nu i torsdags, en skojfrisk herre som jag på en gång spontant gillade.

Så i torsdags klockan 14 (fick framflyttat en halvtimma) var det då dags för läkarbesöket.
Jag var sjuuuukt nervös, och hade en god vän med mig som stöd. Jag känner nu så här i efterhand att jag var nervös helt i onödan. Vi samtalade en stund, gick igenom journal, remiss samt hälsodeklarationen som jag tidigare fått fylla i. Fick även skriva under ett papper om att jag fått den information jag fått.
Jag fick berätta varför jag vill göra operationen, vad jag vill få ut av det och vad jag har för förväntningar. Stämningen var lättsam men rakt på sak, inga krusiduller. Kändes bra.
Efter det fick jag träffa sköterskan som vägde och mätte mig (på alla möjliga sätt) samt tog EKG. Även hon var jättetrevlig och lättsam.
Sedan kom läkaren tillbaka och lyssnade på lungor och hjärta samt kontrollerade cirkulationen.
Han tyckte att det inte var några konstigheter, så jag fick med mig papper till labb för typ tusen olika prover, och om allt såg bra ut på dem så tyckte han det skulle vara grönt ljus.

Ringde till vårdcentralen på en gång jag kom ut därifrån, och fick en telefontid 15.55. Men ingen ringde. Försökte ringa på morgonen men kom inte fram. Talade då med min svärmor som jobbar som lokalvårdare på vårdcentralen, och hon berättade att det var tekniska problem med telefonin. Så jag fortsatte försöka. Vid halv tio kom jag så äntligen fram och fick en telefontid strax därefter. Labbtiderna på min vårdcentral var dock fullbokade, så jag blev ombedd att åka upp på drop-in på sjukhuset. Så det gjorde jag. Min mor skjutsade upp mig samt såg efter min sjuka unge under tiden.
Labbteknikern fnissade lite när jag hade morgonurin med mig i en matlåda, men jag fick ju inga rör med mig till det. ;)
11 rör med blod blev det, och damen som stack mig var riktigt duktig, hon stack inte sönder mig alls och träffade rätt på första försöket (det är väldigt ovanligt kan jag säga).

Vad händer nu då?
Jag ska invänta labbsvaren, som borde komma i början av nästa vecka, och då ska jag ringa till skönvikt så hanteringen blir snabbare. Efter det ska jag väl få besked.
Ett ja eller ett nej.

Äntligen!

Nu händer det grejer!
27/5 ska jag på infomöte och sen 4/6 ska jag träffa läkaren.
Maken följer med på infomötet, är ju information han också behöver ta del av, sen får vi se hur jag gör med läkarbesöket. Om mammsen kanske får följa med då.Op under 2015? Jag hoppas det!

Remissbekräftelse

I dag kom då den korrekta remissbekräftelsen, tillsammans med ett litet papper angående snarkning och sömn som ska fyllas i och skickas tillbaka.
Nu är det ännu mer väntan som gäller.
Hoppas på att få en återbudstid så det kan gå lite snabbare, annars är det en väntetid på 4-6 månader från remissdatum (som för mig är 17/2).

"I see sunshine, on a cloudy day"

Äntligen fick jag tag på någon som kunde svara på hur det blir nu. Äntligen besked.
Jag kommer få behålla mitt första remissdatum, så jag behöver inte börja om från början.
Så inom två månader borde jag få komma till Skönvikt för första gången.
Jag hoppas att allt går fort nu.
Vore skönt att komma igång, och kanske bli opad innan semestern så jag har hela den att vänja mig med de nya rutinerna och komma lite i fas på.

Men just nu är det bara så skönt att veta att all denna väntan som hittills varit inte varit bortkastad.

Bakslag

 I går låg ett brev från vårdcentralen i brevlådan. "Din remiss har gått tillbaka till oss" och med angiven orsak för lågt BMI. Fel BMI, över tio enheter åt skogen.
Panik!
Vårdcentralen gick inte att nå, slut på telefontider, så jag ringde direkt till Skönvikt.
Läkaren har skrivit fel i min remiss! Jag är inte mer än en och en halv meter, och väger strax under hundra. I remissen står att jag är 170 cm och väger 95. Inte rätt någonstans.
Jag var ett vrak under gårdagen, grät mycket.
Rädd för att få börja om från början igen, på grund av deras miss.
Fick till slut tag på VC idag, sköterskan jag talade med beklagade, men framhärdade att jag var tvungen att komma in för att ta längd och vikt för "jag kan ju inte vara säker på att jag inte växt".
Jo, jag är 100% stensäker på att jag inte vuxit 20 cm. Fick en tid klockan två i dag till Lab.
Hon kunde dock inte svara på vad som sker nu, hur det blir med mina datum.

Jag är så jävla rädd att behöva börja om från början, att få vänta ytterligare fyra månader.
Såg idag att en person vars remiss kom in tre veckor före min hade fått läkartid till i början av maj.
Så det kunde ha legat tre veckor bort i tiden, men nu vet jag inte alls vad som händer.
Hatar ovisshet!

Det är inte ok om jag blir satt sist i kön nu, det är inte mitt fel att läkaren i första remissen skrev så fatalt fel. Allt känns bara så hopplöst just nu.
Luften gick ur mig.

Otålig väntan

Remissen kom sent omsider fram till Skönvikt, läkaren (som tydligen är neurokirurg) hann inte få provsvaren innan han åkte tillbaka till Uppsala, så jag fick vänta ytterligare två veckor innan remissen gick iväg. Men nu är den alltså framme, stämplad den 17/2.
Nu är det bara att vänta på kallelse, väntetiden låg på tre till fyra månader enligt tjejen jag talade med, men jag hoppas på att få en återbudstid lite snabbare än så.
Oavsett hur länge jag får vänta så är det värt det.
Jag är värd detta.

Jag har i alla fall börjat planera, och införskaffat mig toksöta vattenflaskor. Efter operationen kommer jag behöva dricka lite och ofta, och kommer då behöva ha vattenflaska med mig som en ständig följeslagare. Att då ha fina vattenflaskor underlättar. Samtliga ovan har jag beställt från Aliexpress, tokbilligt.
Jag har även börjat samla recept, för med den lilla magen kommer man precis som med vattendrickandet behöva få i sig lite och ofta. Då är det kul att kunna variera vad man stoppar i sig. Provlagar recepten redan nu, även om jag hört att smaken kan ändras efter open.

Bollen i rullning...

Var till läkaren i onsdags, hade en nära vän med mig som stöd.
Fick vänta en stund innan och nervösklumpen i magen växte med varje tick från den röda klockan på väggen i väntrummet. Så blev det min tur.
Jag blev glatt överraskad!
Läkaren hade till och med läst min journal, det har jag typ aldrig varit med om tidigare. Han frågade lite olika frågor, och jag fick berätta, han ställde lite följdfrågor och jag svarade.
Allt kändes jättebra, han var oerhört lugn, lyhörd och tålmodig.
Efter en stund sa han att han givetvis skriver en remiss åt mig, och så ville han ta blodtryck och klämma lite på magen. Fick en tid för provtagning på torsdag morgon.

Så nu har proverna tagits och remissen gått iväg, ska ringa till skönvikt under mitten av nästa vecka och kolla hur köerna ser ut. Nu börjar upptakten till resten av mitt liv.

Mindre än en vecka kvar...

Ok, nu börjar jag bli nervös... Tänk om jag får ett nej?
Tänk om läkaren säger som den jag sist tog upp det med, "Det finns ju viktväktarna"?
Tänk om jag inte tas på allvar.
Bortviftad som en irriterande liten fluga?

Ombokning

Fick tiden ombokad till den 28:e. En dag tidigare. Tiden kan inte gå fort nog just nu. Vill bara ha det gjort.

Nästa sommar ska jag kunna åka och bada med mitt barn utan att känna mig som ett freak, en strandad val och uttittad som få. Jag ska kunna åka buss utan att skämmas och tycka synd om den stackarn som knappt får plats på sätet bredvid för att jag tar så stor plats. Jag ska kunna köpa kläder på vanliga avdelningen och inte på plus-size. Jag ska kunna röra på mig som jag vill, börja springa igen. Jag ska kunna äta ute bland folk utan att känna som om alla stirrar på fettot som inte borde äta.

Jag är som sagt inte ute efter att bli någon supermodell, jag vill bara vara normal, som en i mängden.

Jag SKA komma dit.
Jag SKA nå mina mål.

Starten

Jag har sedan tonåren brottats med min vikt, men sedan jag blev mamma har det spårat ut rejält. 

Jag är ett fetto - så enkelt är det.

Jag har verkligen kämpat med min vikt, provat olika dieter med dåliga och framförallt inte hållbara resultat. Jag har ältat, tänkt, vänt varje sten och utforskat alla möjligheter jag kan komma på.
Jag har dragit mig för att ta detta stora, drastiska steg, men jag känner att det inte finns så många andra vägar att välja på längre.
På nyårsafton tog jag slutgiltigt beslut - jag ska göra en gastric bypass.
Detta är min chans att få tillbaka mitt liv.
Att kunna fortsätta vara en pigg och frisk mamma även år fram i tiden.
För mig är det rätt, även om operationen skrämmer mig.
Jag vet att livet aldrig kommer bli detsamma, att jag kommer behöva äta tillskott resten av mitt liv. Men jag äter hellre tillskott än är död.
Jag är också medveten om att det inte är någon quick-fix, och att jag kommer få jobba såväl fysiskt som mentalt under min resa.
Jag är inte ute efter att bli någon supermodell - jag vill bara kunna leva.

Första steget är att komma till en läkare för remiss, och jag har fått tid 29/1 för detta.
Håll tummarna för mig.