Bollen i rullning...

Var till läkaren i onsdags, hade en nära vän med mig som stöd.
Fick vänta en stund innan och nervösklumpen i magen växte med varje tick från den röda klockan på väggen i väntrummet. Så blev det min tur.
Jag blev glatt överraskad!
Läkaren hade till och med läst min journal, det har jag typ aldrig varit med om tidigare. Han frågade lite olika frågor, och jag fick berätta, han ställde lite följdfrågor och jag svarade.
Allt kändes jättebra, han var oerhört lugn, lyhörd och tålmodig.
Efter en stund sa han att han givetvis skriver en remiss åt mig, och så ville han ta blodtryck och klämma lite på magen. Fick en tid för provtagning på torsdag morgon.

Så nu har proverna tagits och remissen gått iväg, ska ringa till skönvikt under mitten av nästa vecka och kolla hur köerna ser ut. Nu börjar upptakten till resten av mitt liv.

Mindre än en vecka kvar...

Ok, nu börjar jag bli nervös... Tänk om jag får ett nej?
Tänk om läkaren säger som den jag sist tog upp det med, "Det finns ju viktväktarna"?
Tänk om jag inte tas på allvar.
Bortviftad som en irriterande liten fluga?

Ombokning

Fick tiden ombokad till den 28:e. En dag tidigare. Tiden kan inte gå fort nog just nu. Vill bara ha det gjort.

Nästa sommar ska jag kunna åka och bada med mitt barn utan att känna mig som ett freak, en strandad val och uttittad som få. Jag ska kunna åka buss utan att skämmas och tycka synd om den stackarn som knappt får plats på sätet bredvid för att jag tar så stor plats. Jag ska kunna köpa kläder på vanliga avdelningen och inte på plus-size. Jag ska kunna röra på mig som jag vill, börja springa igen. Jag ska kunna äta ute bland folk utan att känna som om alla stirrar på fettot som inte borde äta.

Jag är som sagt inte ute efter att bli någon supermodell, jag vill bara vara normal, som en i mängden.

Jag SKA komma dit.
Jag SKA nå mina mål.

Starten

Jag har sedan tonåren brottats med min vikt, men sedan jag blev mamma har det spårat ut rejält. 

Jag är ett fetto - så enkelt är det.

Jag har verkligen kämpat med min vikt, provat olika dieter med dåliga och framförallt inte hållbara resultat. Jag har ältat, tänkt, vänt varje sten och utforskat alla möjligheter jag kan komma på.
Jag har dragit mig för att ta detta stora, drastiska steg, men jag känner att det inte finns så många andra vägar att välja på längre.
På nyårsafton tog jag slutgiltigt beslut - jag ska göra en gastric bypass.
Detta är min chans att få tillbaka mitt liv.
Att kunna fortsätta vara en pigg och frisk mamma även år fram i tiden.
För mig är det rätt, även om operationen skrämmer mig.
Jag vet att livet aldrig kommer bli detsamma, att jag kommer behöva äta tillskott resten av mitt liv. Men jag äter hellre tillskott än är död.
Jag är också medveten om att det inte är någon quick-fix, och att jag kommer få jobba såväl fysiskt som mentalt under min resa.
Jag är inte ute efter att bli någon supermodell - jag vill bara kunna leva.

Första steget är att komma till en läkare för remiss, och jag har fått tid 29/1 för detta.
Håll tummarna för mig.