Nu har halva augusti gått, och fortfarande inte ett ljud. Egentligen är jag inte speciellt förvånad då damen på kirurgen trodde tidigast september, men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en.
Misstolka mig inte, jag är oerhört tacksam över att den här möjligheten finns, allt jag önskar är att hjulen kunde snurra lite snabbare.
Jag är mer än redo.
